Om någon för mig främmande person ser ut att ha problem, kanske hälsoproblem, så stannar jag alltid och erbjuder min hjälp. Jag tar mig omvägar för att hjälpa andra men jag kan inte hjälpa mig själv.
I kollektivtrafiken och i allmänrummen är jag en hjälte när någon skrämmer eller beter sig hotfullt. Om mina medmänniskor är rädda så skyddar jag instinktivt, men jag kan inte skydda mig och min familj.
Allt jag äger ger jag bort till den som mer behöver det. När tiden räcker till ser jag alltid till att ge bort min parkeringsbiljett till någon som just kommit fram. Lösa pengar slänger jag alltid i kopp. Och det är därför jag aldrig gnäller för att jag är fattig.
Har jag energi och möjlighet så lyfter jag kroppen ur led om någon ber mig. Min tid är inget värd om jag inte tillbringar den med någon som är tacksam för mig.
Till mig själv ger jag oändligt med tid i grubblerier om all världens orättvisor. Energi har jag aldrig när jag är ensam eftersom hjärnan alltid går på högvarv.
Djur är heliga för mig förutom flygande råttor och insekter. Jag hjälper alltid djuren om jag kan och jag äter inte djur från bur. Faktiskt inga varelser alls utom någon enstaka syndig avvikelse.
Moder natur ser människan som en skymf och vi uppfattas som ett papercut under nageln. Jag gör vad jag kan och jag går till ytterligheter för att värna om vår planet. För min egen del har jag mer ärr mentalt än jag har på kroppen. Att offra sig kostar på fysiken.
Jag bestrider alltid hat och orättvisa och jag tar plats för att upplysa. Även om jag behandlar mig själv som jag inget vore värd så vet jag att jag har ett värde. Människorna jag stöter på i livet visar alltid sina leenden. Ibland för att jag bjussar på kanske ett ironiskt skämt i matkön, och ibland för att jag tar mig tid att se denne i ögonen. Jag bjuder alltid på mig själv, även om det kostar skjortan och ett par brallor. Och jag bjuder alltid igen. Pengar har inget värde i gott sällskap.
Det får bli en del två, sa den ödmjuke.
Jag har rätt att stoltsera med mina förutsättningar i åtanke. Från 1983 till 2004 levde jag i skuggorna längs tapeten och jag vågade aldrig varken visa mig eller uttala mig inför andra människor. Min rädsla för att skämmas och bli generad har haft stor betydelse för hur jag har uppfattat världen. Det har gett mig otrolig människokännedom och jag vet ofta vad ni ska tänka innan ni vet det själva. Min slutledningsförmåga är total och den begränsas bara av mina begär. Det är få förunnat att kunna känna så djupt med en annan människa utan att aldrig tidigare setts. Jag känner direkt när något förändras i atmosfären och jag sätter ord på dina känslor innan du ens förstått att du känner.
Jag är ett muddafakking helgon! Så våga säga att jag är psykopat igen por favor! Nu måste jag fylla glaset.
Smek mig, rör mig, se mig och hör mig.
